Jag vaknade runt halv tio på förmiddagen och tog en snabb dusch för att sedan ta mig ut dit frukosten serveras. Te och yoghurt med müsli gjorde gott för en tom mage. Därefter var det dags att upptäcka staden.
Jag tog mig in till centrum av den gamla staden och bara efter cirka hundra meter kom jag fram till ett hav av lyktor som hängde över vägen i rosa, gult, blått och grönt. De vajade fram och tillbaka i vinden medan trafiken bullrade under på vägen. Jag gick längs kanterna av vägen, det kändes inte helt rätt i maggropen att korsa. Vid ett tillfälle när jag gått tillbaka mot Thapae Gate från den gamla stadens centrum och skulle korsa den, fick jag stå i tio minuter för att vänta på att komma över. Trots att det var ett övergångsställe verkade ingen lägga märke till mig. Jag kände mig inte så stor där. På den andra sidan, ett femtiotal meter bort, såg jag plötsligt en kvinna gå över på ett annat övergångsställe. Där hade minsann bilarna stannat. När jag gick närmare den platsen såg jag dock att det inte var hennes intryck på bilförarna som hade varit så starkt, utan att det faktiskt fanns en knapp att trycka på för att det skulle lysa grönt istället. Så efter en stund vid detta övergångsställe fick jag också komma över.
Jag gick i riktning mot Ping River. Ibland på små vägar där vespor med tre personer på plötsligt kunde susa förbi bredvid mig, ibland gick jag på sidan av flerfiliga vägar som var nästan omöjligt att komma över. Efter några timmar blev det dags för lunch och jag stannade till på ett café med namnet Café de Siam för att beställa in min första kyckling med cashewnötter. Den kostade 20 kronor inklusive vatten.
Det syns att det är festival i staden. Det är Loi Krathong som man firar nu fram till den 2 november. På många ställen är gatorna dekorerade med färgglada lyktor och smällare smattrar lite då och då. Längs gatorna trängs försäljare som lagt upp dukar med sina prylar, med affärerna som finns bakom deras ryggar. Affärerna är i en blandning av både billigt och dyrt, från siden, skräddare och glasögon, till bilar och annat dyrt.
När jag kommit fram till floden som går genom staden vände jag för att följa gatan Thapae Road tillbaka dit jag bor. Längs gatan fanns ett mysigt fik som nästan kunde ha misstolkats för en djungel. Jag beställde in en mangodryck i ett högt glas och en äppelpaj. Det var dyrare än min lunch, och tyvärr inte riktigt lika gott, om än ok. 30 kronor gick kalaset på. Bredvid mig hade jag ett engelskt gammalt par som klagade på att de inte fick in sin beställning, thailändskorna som tog beställningen förstod inte vad damen i fråga sa, varpå tanten pratade högre och högre. Tyvärr hjälpte det inte. Paret fick i alla fall efter ungefär tio minuter in de pommes de också beställt, men då var problemet att saltet fattades. Det var tydligen en för lång sträcka för att gå och hämta det själv. Kul att titta på spektaklet var det dock.
Det var ju inte bara affärer och försäljare längs vägen. Det är också väldigt många tempel i denna stad. Det känns som att det finns ett med guldtak och smyckade väggar i varje gathörn. Till slut när jag nästan nått fram till Thapae Gate igen så insåg jag dock att globaliseringen tagit sig hit på sina vingar också. Precis bredvid Thapae Gate hittade jag ju också ett Starbucks.
Så Chiang Mai, som det thailändarna själva kallar, en bit av det äkta Thailand? Ja, kanske till en viss del skulle jag påstå. Templen finns i mängder och thailändarna här är inte lika bra på engelska som i Bangkok och på de öar jag tidigare besökt. Men just det, inte heller att förglömma; en skräddare jag passerade på vägen hade en stor blå skylt på dörren med tjocka vita bokstäver som sa ”Vi talar svenska”.
