Marknad och restaurang

Jag har fått en jobbig förkylning idag vilket gjort att jag varit väldigt trött och inte orkat ta mig så långa sträckor, dessutom är jag fortfarande jetlaggad och har svårt att komma upp på morgonen. Efter lunch (jag var ju tvungen att gå ut för att äta) hamnade jag dock på en liten bakgata där det var marknad. Där fanns massor av saker, ris, kött, levande fiskar som väntade på att bli mat, kryddor och något stånd med kläder. Det luktade där inne som jag kan tänka mig att det gör i ett slakthus. En typ av köttdoft. Jag köpte själv ett paket tops för 1 krona och en påse jordnötter för 4 kronor. Sen gick jag därifrån.

Efter den rundan var jag rätt trött och gick tillbaka dit jag bor. På kvällen var jag dock ut en sväng igen; jag gick till närmsta restaurang för att äta. Där hände något kul. Tre tjejer tjänstgjorde som servitriser den här kvällen, åldern på dem låg nog mellan 10 och 15 år. Den yngsta kom först för att ta emot beställningen, därefter kom den mellersta för att ge maten och den äldsta skrev ut notan. Det roliga var när jag satt där och åt min mat, då plötsligt den mellersta busigt tassade förbi mig. Hon hade fortfarande sin skoldräkt på sig; en vit kortärmad blus och en mörkblå kjol som viftade runt benen på henne. Hennes svarta hår var uppsatt i två inbakade flätor, en på varje sida med blå band i varje kant. Hon såg så oskyldig ut men samtidigt så busig. Jag kunde se att hon hade smällare i handen.

Hon gick sen ut till trottoarkanten (½ meter från restaurangen) och satte en smällare i en blomkruka fylld med sand och ställde ner den fnissandes på gatan. Hon tittade sig omkring och väntade tills några turister gått förbi innan hon tände på. Hon sprang sen in igen till restaurangen och höll för öronen samtidigt som hon skrattade. Plötsligt så tog den fyr och smällde iväg med ett högt ljud. Hon skrattade och sprang ut till blomkrukan igen.

Jag frågade henne sen varför de tände på smällare sådär. Hon förstod mig nog inte riktigt. Men när jag frågade om det hade med Loi Krathong att göra, så nickade hon, skrattade och sa "Ja, Loi Krathong ja", och pekade leende på de smällare hon fortfarande hade i handen.

Det blev ingen parad för mig att titta på ikväll. Jag orkade helt enkelt inte ta mig dit. Jag hör dock nu hur de smäller för fullt där ute, och när jag tog mig tillbaka efter restaurangen såg jag hur himlen hade fyllts upp av lanternor som människor släppt upp i luften vid floden.