Sörjande

Vill vi ha ett globaliserat samhälle där vi kan åka kors och tvärs över jorden kan vi inte alltid lita på att någon plockar upp oss om det händer något. Ingen stat är byggd för det ännu. För samtidigt som vi åker bort för att komma ifrån Sverige tänker vi oss att någon svensk myndighet ska finnas där utifall det skulle hända något. En viss paradox i mina ögon.

Innan det hände hade vi inte ens hört ordet tsunami. Vad det var och att en jordbävning kunde få så katastrofala följder kunde väl ingen ana? För ärligt, om Laila inte gått på opera, hur många liv hade hon kunnat rädda? Och vem hade kunnat göra det bättre i den situationen som rådde?

En av de saker vi kan göra för framtiden är att ge mer bistånd och samtidigt sätta press på dem som bestämmer i fattigare länder än Sverige. På det sättet får vi så småningom starka demokratier där vi kan semestra med samma standard och trygghet som vi har i Sverige. Och vem var det som ville sänka biståndet igen? Inte någon på vänsterkanten i alla fall.

Att Carin Jämtin fixade fram 600 miljoner på några dagar till behövande i Asien har vi kanske läst en liten notis om. Att den svenska ambassaden i Thailand var bland de första på plats i Phuket när det hände har vi kanske också läst en liten notis om. Att en svensk ambassadör som var hemma i Sverige för julen tog sig in på UD för att sitta i telefon för att informera anhöriga har en del kanske inte alls läst om. Men det hände, mycket hände, mycket kunde ha gjorts bättre, mycket har gjorts efteråt och mycket kommer att göras framöver.

Men när Maud, Leijonborg och Reinfeldt gör detta till något av en valfråga känns det fel, det känns som en skymf mot dem som sörjer. Det är lätt att utse syndabockar för att få igenom sin egen politik och att ta hjälp av en katastrof i detta syfte känns fel.

[Publicerad 2005-12-12]