Läste om några australiensare som ansåg att svenskarna var jäkligt skumma som cyklar på vintern, och kan inte mer än att hålla med efter kvällens äventyr.
Skulle in till stan ikväll på ett möte och eftersom det tar 15 minuter att cykla och 25 min med buss så valde jag såklart att cykla. Men ångrade mig starkt när jag kom till första uppförsbacken. Modd var bara förnamnet. Det ska även tilläggas att vissa lampor i skogen som man korsar har gått sönder. Vissa partier är därmed mörka, så man känner sig som en full gubbe med balanssvårigheter en lördagkväll klockan 3.
Det är konstigt det där, för i slutänden tog det ju ändå säkert dubbel så lång tid att cykla, men ändå ska man upp på den där jäkla cykeln och sladda mellan båda sidorna på gångbanan så det slutar med att man blir åksjuk när man sitter där och försöker hålla balansen på sadeln. Och att hoppa av cykeln är det ju inte tal om. Det tar ju aalldelees för lång tid. Istället försöker man följa hjulspåren så gott det går och i detalj försöka minnas halkbananekörningen.
Och ändå tror man i sitt stilla sinne när man hoppar upp att det ska gå såå smidigt eftersom man gjort det förr.
Nä, i fortsättningen blir det buss.
4 kommentarer:
Du har fel inställning Malin! Nu är det mycket mer spännande och mycket mindre långtråkigt att cykla än annars. Du behöver vara alert och koncentrerad och behöver inte alls cykla särskilt fort för att kunna sladda i kurvorna (och på rakorna). Jätteskojigt helt enkelt. Idag blev det 17 kilometer cykel-slirande i Linköping.
Sladda i kurvorna med en cykel? Nja, då har jag hellre en bil :)
Men... vänta lite nu. Vaddå uppförsbacke? Det finns ju inga backar i Linköping..
jo, det gör d visst d... upp till Rydsskogen...
Skicka en kommentar